Som vanligt när man har en sekund över så kollade jag fejjan och fick panik... Inbrott i Storuman... Ringde direkt till svärfargubben för att kolla om det var vi.... igen... Men det var det inte... Inte denna gång iaf.
Känner verkligen medlidande till de drabbade... Känslan inombords är inte att leka med efter en sån händelse... Panik, rädsla och misstro är bara början... Men man lyckas att gå igenom det med...på något sätt som man inte trott varit möjligt.
Vårt första inbrott hade vi när vi var borta i stan på 40-års fest... Dom stal inget då.. Eller jo bara lite kontanter, men de hade vänt upp å ner på hela huset. Efteråt var jag ett vrak... Vägrade vara hemma själv och planerade att flytta.
Vårt andra inbrott hade vi en måndagmorgon... Mellan 8 & 10 på morgonen... Jag kände denna gången inget annat än ilska... Städade upp oröran och kontaktade försäkringsbolaget för det praktiska... Kände inget mera förutom ilska över de smycken vi blivit av med... Mina minnen... Tills dess att jag insåg att känslorna och minnena inte satt i smyckena... Men jag vill inte vara med om det igen...
Published with Blogger-droid v1.7.0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar